En värld i förändring

Hur kommer det sig egentligen att agila ramverk har fått ett så stort genomslag? I något som kan liknas med en palatsrevolution för drygt 10 år sedan lyckades man drastiskt ändra spelreglerna för hur man effektivast bedriver utveckling.  De som tidigare planerade och styrde verksamheten blev raskt omyndigförklarade och får numera finna sig i att på sin höjd vara med och prioritera. Hur var det egentligen möjligt?

Att peka finger brukar sällan leda till något konstruktivt. Det är dock en poäng att kunna sin historia för saker och ting har en tendens att upprepa sig. Utveckling av programvara började i sin första form någon gång i mitten av förra seklet. Det var stora industriföretag som med ett större inslag av elektronik i sina produkter hade behov av att styra den logiska funktionen. Dessa företag var i princip stöpta ur samma form. Grundkonceptet hämtades från Taylor, med en planerande ledning och en utförande skara arbetare. Från samma skola kommer tanken att varje enskilt steg i processen ska optimeras och utföras av den som är bäst lämpad för uppgiften. Under årens lopp blir mjukvaran en allt större del av systemen. Från att innehålla ett tusental rader kod så sitter man plötsligt med system som innehåller miljontals rader kod. Projekt som kostade betydligt mer än budget och förseningar i samma storlek var vardagsmat. Man började prata om en mjuvarukris.

Arbetssättet ringades in som den förmodade största orsaken till problemen. Detta startade den korta men o så gyllene eran för processer. Tanken var säkert god. Genom att beskriva alla aktiviteter som man borde genomföra vid utveckling av större system så hade man en mall att följa. Det borde fungera, för det receptet har vi fått med oss genom vårt kulturella arv av reduktionismen. Taylor har ju redan lärt oss att vi ska specialisera oss i varje steg i processen. Kan vi nu bara organisera oss efter processen så har vi skapat allra bästa förutsättningarna för ett haveri. Som kronan på verket så förutsätter processen att den kunskap som krävs för att utveckla själva systemet finns från början medan den själva verket är något som succesivt byggs upp under utvecklingens lopp. De upprepade stegen av överlämningar mellan olika former av specialiserade roller påverkar även förståelsen av själva systemet på ett negativt sätt. Ur detta kaos reser sig en skara och slår näven i bordet ”Nu räcker det! Låt oss fokusera på det väsentliga och ta vårt förnuft tillfånga.”

Det är inte bara industrins misslyckade som skapar de rätta förutsättningarna för motreaktionen som den agila rörelsen utgör. Det dyker också upp en ny typ av företag som inte har det industriella arvet och ser annorlunda på hur man bör bedriva utveckling.

Om man tidigare försökte göra en väderprognos för ett år framöver och planera utvecklingen efter den så menar den agila rörelsen att det istället räcker med att planera för de närmsta dagarna. Det går ändå inte att göra en tillförlitlig prognos för en längre period. Budskapet är enkelt, gör allting med så korta återmatningloopar som möjligt och använd feedbacken för fortsatt utveckling. Detta gäller inte bara utvecklingen av själva systemet utan inkluderar även arbetssätt, lärande och andra företeelser i verksamheten. Det handlar inte om raketforskning utan om sunt förnuft. Omvärlden är i ständig förändring – det måste även företaget vara, men på ett medvetet sätt.

För mig är mig är inte slutmålet att införa Scrum (eller andra ramverk). Det är snarare ett startskott på det förändringsarbete som initieras av att man kommer till insikt över vilka brister som finns i gällande arbetssätt och varför de finns där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s